Det bruna folkhemmet!

För två år sedan skrev jag en barnvisa (klicka på Braxens debutsingel till höger) och la ut på youtube. Till min show ”En föreställning om samhället” fick den ny text som handlar om Sverigedemokraternas retorik och hur folk förhåller sig till den. Det är en någorlunda grov och samtidigt lite tramsig visa – men skit skall med skit besvaras, och nu har jag äntligen fått ihop och lagt ut videon till "Det bruna folkhemmet"!

  

Mitt liv som konst

Vem är konstnär? Vad är konst?
Den enda rimliga hållningen är givetvis att det är upp till varje konstnär att besvara dessa eviga frågor. Men inte heller för henne är det alltid enkelt att överblicka och bestämma det egna konstnärskapets omfattning. En tavla är kanske en tavla, men konstverk kommer ofta att spränga sina ramar för att uppgå i en helhet tillsammans med andra verk, med utställningsrummet, med publikens reaktioner, med samtiden etc. Så verkar t.ex. Lars Vilks betrakta hoten mot honom som om de ingick i själva verket.

Själv anar jag mycken konst i mina gömmor, det är bara det att jag hittills inte kommit mig för att definiera det som "konst". Nu tar jag mig därför den konstnärliga friheten att i efterhand avgöra vad i all denna materia som har verkshöjd. Här följer således en omtolkning av det mesta:

"Mitt liv" är arbetsnamnet på det stora konstprojekt jag inledde i april 1974. På ett övergripande plan är det en undersökning av vad det innebär att vara människa. Titeln är en blinkning åt den populära förståelsen av tillvaron som en kronologi möjlig att äga. Antalet delprojekt och ingående verk är vid det här laget mycket stort - här ska jag endast nämna de mer centrala.

"Min barndom" är en retrospektiv utställning som pågår i mitt huvud. Mestadels innehåller den hötorgskonst av typen blånande berg och gråtande barn. Några verk sticker dock ut, t.ex. Avunden öppnar sig, ett nyckelverk för att förstå det klassmedvetande som präglat mitt senare konstnärskap. Ibland tänker jag att man borde skärskåda samtliga alster ur ”Min barndom” - kanske restaurera dem och ge dem bättre belysning. Men samtidigt är det tidens tand och den dunkla belysningen som ger dem dess alldeles speciella lyster. Samlingen är i alla händelser svårsåld, eftersom marknaden formligen svämmar över av liknande verk.

”Mitt kärleksliv” var ett illa sammanhållet delprojekt under hela 1990-talet och fram till 2005. Ett fåtal men kortlivade separatutställningar har det dock genererat, som mestadels fått ett svalt mottagande. Småningom mynnade det dock ut i den välkomponerade sviten ”Min familj”, som bl.a. innefattar det verk jag håller allra högst i min produktion: ”Min son”.

Performancekonstverket "Mitt jobb" är utan tvekan det mest inkomstbringade i katalogen, eftersom jag uppbär ett slags statlig konstnärslön så länge verket framförs. Ibland kan jag tänka att detta verk är av det väl kommersiella slaget, att jag egentligen borde ägna min skaparkraft åt annat. Å andra sidan är verket i högsta grad föränderligt, och inom dess ramar kan jag företa mig lite vad som faller mig in.

Endast i begränsad omfattning har jag arbetat i fysiska material. Badrum med felaktig golvlutning (2006) hör till fixpunkterna i en mycket sporadisk produktion. Utetrappan (2011) kan möjligen signalera en nytändning härvidlag.

I projektet "Musiken" har jag länge utforskat hur text och ton kan vävas samman till en fungerande helhet. Det är, liksom i det mer sentida komikprojektet, fråga om ett slags metakommentarer där jag uttrycker mig konstnärligt genom att uttrycka mig konstnärligt.

"Mina vänner" är en form av social experimentkonst där jag prövar hur storheterna tid och vänskap förhåller sig till varandra. Hur sällan kan man egentligen ses och fortfarande betrakta sig som vänner? Här jobbar jag en del med sociala medier för att se hur de eventuellt kan överbrygga rumsliga avstånd. "Sociala medier" är förövrigt ett projekt i sig, till vilket detta blogginlägg givetvis måste räknas. Och precis när jag skriver detta drabbas jag av svindel och finner det svårt att hålla alla lager av kommentarer och metakommentarer i huvudet samtidigt. Kanske är det just sådana rörelser som god konst syftar till att åstadkomma?
I alla händelser behöver jag tala med en skicklig curator.

Sociologisk PS: Detta konceptkonstnärliga perspektiv på tillvaron har förstås vissa likheter med Goffmans dramaturgiska perspektiv. Skillnaden ligger i att det förra ger mer utrymme för den reflexivitet som utmärker det senmoderna självet. Goffmans förståelse av roller och framträdanden etc. tillskriver nutidsmänniskan relativt lite reflexivitet inför själva scenen och uttrycksformerna.

Öppet brev till de företag där jag är kund:

Till kundansvarig eller motsvarande.
Vänligen lägg in nedanstående text bland mina kunduppgifter. Mvh Erik Löfmarck

”Kunden är visserligen kund hos [företaget], men han vill under inga omständigheter bli uppringd av [företaget]s representanter nu eller i framtiden. Inte ens i de fall då vi på [företaget] har ett riktigt fördelaktigt erbjudande att komma med, som de facto minskar kundens kostnader, vill han bli uppringd. Ej heller om vi på [företaget] skulle ha kommit på ett sätt att omvandla bajs till guld så vill kunden bli informerad om detta per telefon. Man kan också föreställa sig en situation då en galen diktator håller hela världen som gisslan, och det enda sättet att få diktatorn att avstå från att förinta mänskligheten med hjälp av atombomber är att kunden informeras om [företaget]s tjänster per telefon… Inte heller då vill kunden bli uppringd.”  

Är det sociologin som gör sociologerna till vänsterpartister eller är det tvärtom?

Per Gudmundson ställer frågan i SvD den 24 februari. Detta mot bakgrund av att Vänsterpartiet fått nästan 25 procent av sociologernas sympatier i en undersökning av hur samhällsvetare röstar. 75 procent av sociologerna är alltså inte vänsterpartister, varför frågan möjligen är felställd, men min erfarenhet är absolut att borgerligt sinnade sociologer är sällsynta (i Sverige och numera, ska sägas). Varför är det så?

För mig är det inte märkligare än att sociologiämnets grundläggande förståelse av vad ett samhälle är, i stor utsträckning är samma som den man finner till vänster om mitten i politiken. Det handlar om att man fokuserar strukturer i samhället, t.ex. klass, kön eller etnicitet, och hur dessa strukturer påverkar vilka möjligheter människor har i livet. Nationalekonomerna har en annan samhällsförståelse, där individernas fria val står i centrum, och hur dessa val leder till kollektiva utfall. Den förståelsen hittar sin politiska motsvarighet till höger om den politiska mitten. Den student som börjar läsa sociologi eller nationalekonomi kommer att finna sitt nya ämnes grundantaganden enkla eller svåra att ta till sig, beroende på vilken samhällsförståelse hon har med sig sedan tidigare. Kanske känner hon sig bortstött om hon inte delar förståelsen, eller så kommer hon till en ny förståelse. Jag har sett exempel på båda dessa varianter, i båda dessa ämnen.

Men, förmodar jag att Gudmundson nu invänder, varför utgår man då inte bara från en neutral och objektiv förståelse av vad ett samhälle är? Tja, numera finns det knappast någon samhällsvetare – höger- eller vänsterorienterad - som på allvar tror att det finns en sådan neutral punkt där man kan ställa sig och bara betrakta samhället. ”Samhället” är ett teoretiskt begrepp - det har ingen fakticitet, man kan inte gå ut och samla in det. Samhällsvetaren måste tänka fram sitt studieobjekt. Därmed är samhället en tolkningsfråga, och därmed måste man ge upp idén om en neutral punkt (vilket förstås inte innebär att man ger upp kraven på minutiös metodologisk noggrannhet och öppenhet vid materialinsamling och analys etc.).

Okej, men då borde man kanske slå samman ämnena sociologi och nationalekonomi, för att på så vis få en mer balanserad bild? På ett organisatoriskt plan finns sådana försök, själv tillhör jag t.ex. en institution med både statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi trivs utmärkt tillsammans och bråkar en hel del om hur samhället bäst bör förstås. Där pågår tvärvetenskapliga forskningsprojekt etc. Men just därför att det inte finns något neutral punkt är det också viktigt att behålla en viss akademisk arbetsdelning. På så vis håller vi fler perspektiv levande, och kommer därigenom att få en rikare bild av vad samhället egentligen är och hur det fungerar.

Gudmundsons främsta farhåga tycks ändå vara att forskningen påverkas av politiska sympatier. Så tolkar jag att ordet ”kvackademiker” förekommer i rubriken (som man nog inte ska lasta Gudmundson för att ha satt), dessutom skriver han svepande att ”man kan anta viss påverkan på såväl forskning som hur akademikerna uttalar sig i vetenskapens namn”. Utöver det grundläggande neutralitetsproblem jag lyfter fram ovan blir jag inte riktigt klar över vad slags påverkan som avses. Tänker sig Gudmundson att sociologerna medvetet förvanskar sina resultat i syfte att föra opinionen åt vänster och avsätta Reinfeldt i nästa val? Eller att vi drar extra hårt på data som kan vara till gagn för Vänsterparitets politik? Jag hoppas att Gudmundson vill förtydliga sig på den punkten.

På rätt spår!

Apelsinteve när den är som bäst!

Apropå verklighetens Göran Hägglund...

…och hans forskningsfientliga inställning till akademiker med ”tillskruvade” idéer:

”Världen är inte enkel. Det är inte ovanligt att forskares upptäckter går på tvärs mot vanliga människors magkänsla. När bönder i 1500-talets Italien samlades runt köksborden för att diskutera jorden och universum höll många säkert inte med Galileo Galilei som ansåg att vår planet var rund. Många tyckte antagligen att han tillhörde något slags snofsig ´kulturelit´ och helst borde brännas på bål.”

Saxat ur en debattartikel av Uppsalas socialdemokratiska studentförening i senaste numret av Ergo (Uppsala studentkårs tidning).