Per Gudmundson ställer frågan i SvD den 24 februari. Detta mot bakgrund av att Vänsterpartiet fått nästan 25 procent av sociologernas sympatier i en undersökning av hur samhällsvetare röstar. 75 procent av sociologerna är alltså inte vänsterpartister, varför frågan möjligen är felställd, men min erfarenhet är absolut att borgerligt sinnade sociologer är sällsynta (i Sverige och numera, ska sägas). Varför är det så?
För mig är det inte märkligare än att sociologiämnets grundläggande förståelse av vad ett samhälle är, i stor utsträckning är samma som den man finner till vänster om mitten i politiken. Det handlar om att man fokuserar strukturer i samhället, t.ex. klass, kön eller etnicitet, och hur dessa strukturer påverkar vilka möjligheter människor har i livet. Nationalekonomerna har en annan samhällsförståelse, där individernas fria val står i centrum, och hur dessa val leder till kollektiva utfall. Den förståelsen hittar sin politiska motsvarighet till höger om den politiska mitten. Den student som börjar läsa sociologi eller nationalekonomi kommer att finna sitt nya ämnes grundantaganden enkla eller svåra att ta till sig, beroende på vilken samhällsförståelse hon har med sig sedan tidigare. Kanske känner hon sig bortstött om hon inte delar förståelsen, eller så kommer hon till en ny förståelse. Jag har sett exempel på båda dessa varianter, i båda dessa ämnen.
Men, förmodar jag att Gudmundson nu invänder, varför utgår man då inte bara från en neutral och objektiv förståelse av vad ett samhälle är? Tja, numera finns det knappast någon samhällsvetare – höger- eller vänsterorienterad - som på allvar tror att det finns en sådan neutral punkt där man kan ställa sig och bara betrakta samhället. ”Samhället” är ett teoretiskt begrepp - det har ingen fakticitet, man kan inte gå ut och samla in det. Samhällsvetaren måste tänka fram sitt studieobjekt. Därmed är samhället en tolkningsfråga, och därmed måste man ge upp idén om en neutral punkt (vilket förstås inte innebär att man ger upp kraven på minutiös metodologisk noggrannhet och öppenhet vid materialinsamling och analys etc.).
Okej, men då borde man kanske slå samman ämnena sociologi och nationalekonomi, för att på så vis få en mer balanserad bild? På ett organisatoriskt plan finns sådana försök, själv tillhör jag t.ex. en institution med både statsvetare, nationalekonomer och sociologer. Vi trivs utmärkt tillsammans och bråkar en hel del om hur samhället bäst bör förstås. Där pågår tvärvetenskapliga forskningsprojekt etc. Men just därför att det inte finns något neutral punkt är det också viktigt att behålla en viss akademisk arbetsdelning. På så vis håller vi fler perspektiv levande, och kommer därigenom att få en rikare bild av vad samhället egentligen är och hur det fungerar.
Gudmundsons främsta farhåga tycks ändå vara att forskningen påverkas av politiska sympatier. Så tolkar jag att ordet ”kvackademiker” förekommer i rubriken (som man nog inte ska lasta Gudmundson för att ha satt), dessutom skriver han svepande att ”man kan anta viss påverkan på såväl forskning som hur akademikerna uttalar sig i vetenskapens namn”. Utöver det grundläggande neutralitetsproblem jag lyfter fram ovan blir jag inte riktigt klar över vad slags påverkan som avses. Tänker sig Gudmundson att sociologerna medvetet förvanskar sina resultat i syfte att föra opinionen åt vänster och avsätta Reinfeldt i nästa val? Eller att vi drar extra hårt på data som kan vara till gagn för Vänsterparitets politik? Jag hoppas att Gudmundson vill förtydliga sig på den punkten.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar