Mitt liv som konst

Vem är konstnär? Vad är konst?
Den enda rimliga hållningen är givetvis att det är upp till varje konstnär att besvara dessa eviga frågor. Men inte heller för henne är det alltid enkelt att överblicka och bestämma det egna konstnärskapets omfattning. En tavla är kanske en tavla, men konstverk kommer ofta att spränga sina ramar för att uppgå i en helhet tillsammans med andra verk, med utställningsrummet, med publikens reaktioner, med samtiden etc. Så verkar t.ex. Lars Vilks betrakta hoten mot honom som om de ingick i själva verket.

Själv anar jag mycken konst i mina gömmor, det är bara det att jag hittills inte kommit mig för att definiera det som "konst". Nu tar jag mig därför den konstnärliga friheten att i efterhand avgöra vad i all denna materia som har verkshöjd. Här följer således en omtolkning av det mesta:

"Mitt liv" är arbetsnamnet på det stora konstprojekt jag inledde i april 1974. På ett övergripande plan är det en undersökning av vad det innebär att vara människa. Titeln är en blinkning åt den populära förståelsen av tillvaron som en kronologi möjlig att äga. Antalet delprojekt och ingående verk är vid det här laget mycket stort - här ska jag endast nämna de mer centrala.

"Min barndom" är en retrospektiv utställning som pågår i mitt huvud. Mestadels innehåller den hötorgskonst av typen blånande berg och gråtande barn. Några verk sticker dock ut, t.ex. Avunden öppnar sig, ett nyckelverk för att förstå det klassmedvetande som präglat mitt senare konstnärskap. Ibland tänker jag att man borde skärskåda samtliga alster ur ”Min barndom” - kanske restaurera dem och ge dem bättre belysning. Men samtidigt är det tidens tand och den dunkla belysningen som ger dem dess alldeles speciella lyster. Samlingen är i alla händelser svårsåld, eftersom marknaden formligen svämmar över av liknande verk.

”Mitt kärleksliv” var ett illa sammanhållet delprojekt under hela 1990-talet och fram till 2005. Ett fåtal men kortlivade separatutställningar har det dock genererat, som mestadels fått ett svalt mottagande. Småningom mynnade det dock ut i den välkomponerade sviten ”Min familj”, som bl.a. innefattar det verk jag håller allra högst i min produktion: ”Min son”.

Performancekonstverket "Mitt jobb" är utan tvekan det mest inkomstbringade i katalogen, eftersom jag uppbär ett slags statlig konstnärslön så länge verket framförs. Ibland kan jag tänka att detta verk är av det väl kommersiella slaget, att jag egentligen borde ägna min skaparkraft åt annat. Å andra sidan är verket i högsta grad föränderligt, och inom dess ramar kan jag företa mig lite vad som faller mig in.

Endast i begränsad omfattning har jag arbetat i fysiska material. Badrum med felaktig golvlutning (2006) hör till fixpunkterna i en mycket sporadisk produktion. Utetrappan (2011) kan möjligen signalera en nytändning härvidlag.

I projektet "Musiken" har jag länge utforskat hur text och ton kan vävas samman till en fungerande helhet. Det är, liksom i det mer sentida komikprojektet, fråga om ett slags metakommentarer där jag uttrycker mig konstnärligt genom att uttrycka mig konstnärligt.

"Mina vänner" är en form av social experimentkonst där jag prövar hur storheterna tid och vänskap förhåller sig till varandra. Hur sällan kan man egentligen ses och fortfarande betrakta sig som vänner? Här jobbar jag en del med sociala medier för att se hur de eventuellt kan överbrygga rumsliga avstånd. "Sociala medier" är förövrigt ett projekt i sig, till vilket detta blogginlägg givetvis måste räknas. Och precis när jag skriver detta drabbas jag av svindel och finner det svårt att hålla alla lager av kommentarer och metakommentarer i huvudet samtidigt. Kanske är det just sådana rörelser som god konst syftar till att åstadkomma?
I alla händelser behöver jag tala med en skicklig curator.

Sociologisk PS: Detta konceptkonstnärliga perspektiv på tillvaron har förstås vissa likheter med Goffmans dramaturgiska perspektiv. Skillnaden ligger i att det förra ger mer utrymme för den reflexivitet som utmärker det senmoderna självet. Goffmans förståelse av roller och framträdanden etc. tillskriver nutidsmänniskan relativt lite reflexivitet inför själva scenen och uttrycksformerna.